Många studier bevisar det: att titta på naturliga miljöer har positiva fysiologiska och psykologiska effekter på människor. Den mest citerade studien inom detta område är förmodligen Ulrichs som publicerades 1984: patienter som genomgått en galloperation fick vistas i ett rum med fönster mot en naturlig scen eller i ett rum mot en tegelbyggnad. De förstnämnda hade kortare sjukhusvistelse efter operationen, tog färre smärtstillande medel och visade ett bättre ”beteende” mot sjukvårdpersonal. Den enda skillnaden i behandlingen mellan de två grupperna var alltså att den ena hade fönster mot naturen och den andra fönster mot en tegelbyggnad.
Vad är det som är så bra med att titta på grönska, på ett träd? Och vad har detta att göra med målningar av Jackson Pollock?
Fraktaler, fraktaler…
Var vi än befinner oss är vi omgivna av mönster, det finns någon form av organisationsnivå även om vi inte är aktivt medvetna om det. Några av dessa mönster kallas för fraktaler.
Termen fraktal introducerades 1975 av matematikern Benoit Mandelbrot och beskriver ett mönster som upprepar sig i olika skalor. Perfekta fraktaler är rent matematiska konstruktioner, men statistiska fraktaler, där repetitionerna inte är exakta, finns överallt i naturen: trädgrenar, lungor och blodkärl är några exempel på naturliga fraktaler.
Det finns olika typer av fraktaler, eller mer exakt olika nivåer av komplexitet i fraktaler. Denna komplexitet kan beskrivas med värdet D som kan variera mellan 1 (en rak linje, ej fraktal) och 2 (en helt fylld yta, ej fraktal). I naturen finns fraktaler med alla möjliga D-värden men det verkar som att många befinner sig i intervallet 1,3 till 1,6 som t ex mönster i träd, sten, moln.
Fraktaler är snygga, tycker vi.
Richard Taylor är fysiker men hans intresse för fraktaler är kopplad till hans intresse för konst, målning och särkilt Jackson Pollock. Pollock tillhör rörelsen ”Action painting” där färgerna hälls, droppas eller kastas på duken. Med denna teknik skapade han abstrakta målningar med en blandning av många färger. När han tittade på dessa målningar fick Taylor en idé: de här abstrakta målningarna är fraktaler. Han hade rätt: Pollock målade fraktaler utan att veta om det. Och människor tycker om Pollocks verk.
Efter denna upptäckt ledde Taylor en serie av studier för att försöka förstå det som händer när vi tittar på fraktaler. Deltagare fick titta på fraktaler med olika D-värde och från olika ursprung: matematiska (teoretiska), naturliga, eller skapade av människor (målningar). I samtliga fall föredrog deltagarna i studierna mönster med medium D-värde (1,3 – 1,5). Det betyder att deltagarna uppfattade sådana mönster som mer estetiska, mer visuellt tilltalande.
Hur tittar vi på fraktaler?
I nästa steg undersökte Taylor ögonrörelser hos deltagare när de tittade på olika fraktaler. Resultaten visade att rörelserna också följde ett fraktalmönster med medium D-värde, oavsett D-värde hos det som deltagarna tittade på.
Det verkar då som att ögonen ”letar” efter någonting med medium D-värde och när de hittar det, tycker vi om det. Taylor beskrev detta fenomen som resonans, en typ av harmoni, mellan ögon och fraktaler med mediumskala. Våra ögon är gjorda för att titta på sådana mönster. Som jag tidigare beskrivit så är den typen av fraktaler vanliga i naturen. Eftersom naturen är miljön där vi har utvecklats som människor så skulle man kunna säga att vi är vana vid att titta på dem. Våra ögon har utvecklats för att kunna förstå sådana mönster.
Så, för att sammanfatta: vi är duktiga för att titta på fraktaler med medium D-värde. Vi tycker att de är ”snygga” och de finns överallt i naturen.
Mår vi bra av fraktaler?
Nästa fråga blir då: mår vi bra att titta på sådana fraktaler? Kan de ha neurofysiologiska effekter på oss?
Självklart blev Taylor och hans kollegor intresserade av denna fråga. I ett experiment fick deltagare utföra ett mentalt uppdrag (vilket bedömdes utgöra en stress) medan de tittade på fraktaler med olika D-värde. Stressnivån hos deltagarna uppskattades genom mätning av deras hudkonduktansrespons. De som tittade på fraktaler med ett D-värde på 1,4 (medium) var minst stressade. I andra experiment tittade forskare på EEG mätningar (elektroencefalogram: metod för att registrera elektrisk aktivitet i hjärnan) från deltagare medan de tittade på teoretiska eller naturliga fraktaler med olika D-värde. Bilderna med D-värde på 1,3 (medium) och naturliga fraktaler ledde till den största förändringen i alpha-vågar, som indikerar ett vaket avslappnat tillstånd hos personen.
Så svaret är ja! Att titta på fraktaler med medium D-värde, dvs de som finns i stor omfattning i naturen hjälper oss med återhämtning från stress! Visst känner väl de flesta av oss att vi mår bättre efter en promenad ute i skogen, att vi blir lugnare. Fraktaler är en del av svaret till varför. Självklart är detta mycket mer komplicerat än så: det finns andra saker än fraktaler som gör att vi tycker om eller inte tycker om en naturlig miljö: kultur, minnen, erfarenheter osv. Men det verkar ändå som att mönster ha någonting med saken att göra. Förra året publicerades en artikel som visar att vi föredrar landskap med det som författare kallar för ”the highest degree of visual organized complexity”, fraktaler är en del av denna komplexitet. Det är väl typiskt oss människor: det ska inte vara för enkelt, utan gärna finnas lite ordning ändå! J
Några tycker kanske att vetenskapliga förklaringar till varför vi mår bra att vara i naturen tar bort en del av det ”magiska” som händer när vi promenerar i skogen t.ex. Ibland kan jag känna så. Jag bryr mig inte om varför, jag känner, upplever och det räcker. Men när jag funderar vidare så tänker jag att det är precis häri som det magiska ligger: det är faktiskt på riktigt. Jag är helt kopplad till naturen, jag är gjord för att vara där, för att interagera med allt som finns omkring mig i en skog.
Min kropp vet det, jag behöver bara tro på mina egna ögon.
Vet du att du också kan förstå trädens språk eller hitta glädje i jorden?
Några referenser
• Ulrich R.S. View through a window may influence recovery from surgery. Science. 1984. 224:420–421.
• Taylor RP, Spehar B, Van Donkelaar P, Hagerhall CM. Perceptual and physiological responses to Jackson Pollock’s fractals. Front Hum Neurosci. 2011 Jun 22(5):60.
• Hagerhall CM, Laike T, Küller, Marcheschi E, Boydston C, Taylor RP. Human physiological benefits of viewing nature: EEG responses to exact and statistical fractal patterns. Nonlinear Dynamics Psychol Life Sci. 2015 Jan;19(1):1-12.
• Lavdas AA, Schirpke U. Aesthetic preference is related to organized complexity. PLoS One. 2020 Jun 26;15(6). 1-15.